nej, nu får det vara dags igen.
okej. jag har inte bloggat på så himla många dagar att det knappt går att registrera med en normalt fungerande hjärna. så alla ni miffon, nu förstår ni! nej, nu ska jag sluta att vara så otroligt politisk inkorrekt, och övergå till mer seriösa saker. kom förresten precis på att min svenska är så löjligt dålig och att jag hellre skulle skriva detta på engelska. hej språkförvirring! och där kom svaret till varför jag gillar filmen lost in translation. nice.
i alla fall. vintern närmar sig här i flekke. det är skönt, eftersom det innebär att man snart ska hem. förra året längtade jag hem bara för att. nu längtar jag hem för att jag saknar att leva ett normalt liv. jag saknar att kunna gå ärenden på stan, att luncha med vänner. att cykla till skolan. att gå och handla. att skratta åt folk och känna sig roligare/bättre/snyggare än folk (kom igen, ni gör det också).
det är dessa små saker som bara är så underbara man liksom glömmer av existerar här uppe i ingenstans. jag bor i en bubbla, bubbla, bubbla. det finns ca 250 människor här, varav 200 är studenter. vi bor 5 i varje rum, 40 i varje hus, inom en area på 50 x 200 m. behöver jag tillägga att det kan bli aningen frustrerande ibland? visserligen är det oftast helt underbart och något jag saknar när jag kommer hem, men precis innan lov märker man av hur mycket man saknar sin egen lilla privata sfär. den är nämligen icke-existerande här.
när jag ändå är inne på denna verbala diarré så kan jag ju förtälja om min efterlängtade parisresa som närmar sig med storsteg. om en inte alltför lång tid kommer jag att stå där på charles de gaulles flygplats och undra varför inte min mamma bestämde sig att flytta till paris när jag var liten. jag har ju aldrig varit i paris, men jag bara känner på mig att jag kommer att älska det. det kan ju bero på att jag gillar språket, modet, arkitekturen och allt annat i den staden. kan ju vara det.
jag saknar sverige. jag vet inte varför. egentligen gör jag väl inte det. men ändå. jag saknar lidköping. något som jag aldrig trodde jag skulle göra. fast jag antar att jag egentligen inte saknar det. inte på det sättet. det handlar mer om en saknad efter livet i sig självt, som jag nämnde tidigare, och jag antar att lidköping, eller kära lisschh, då blir objekt för denna längtan. på något skumt sätt. jag saknar stockholm med för den delen. apropå liksom.
nu märker jag att detta inlägg blev väldigt långt, men det var väldigt skönt att skriva av sig känner jag nu. pratade förresten med sofi förut, och hon förfärades över all julhandel. jag satt mest och var chockad över att cirkusen redan har satt igång. att det VARJE år i affärerna är fullt av knökande tanter med liiite för stora kundvagnar och liite för mycket gardinaktiga kläder på sig är något som fortfarande förvånar mig. att folk aldrig kan få nog av inredning. och då menar jag inte att inredning i sig självt är något dumt eller dåligt. tvärtom. det jag vänder mig emot är de där sakerna du köper till dina släktingar och bekanta som du VET att de varken behöver eller vill ha. förresten skulle inte du vilja ha dem heller. men du köper dem likaväl, dumma dumma konsument. det känns bara så ovärt att slänga ut pengar på något som folk bara kommenterar "men taaaaaaaaack" över ackompanjerat av en lite obekväm min samtidigt som de senare under kvällen i enrum diskuterar om hur de på smidigast möjliga sätt ska kunna stuffa in den i garderoben utan att det är för uppenbart. lite cyniska tankar där från mig. men jag tror stenhårt på att min teori stämmer.
i vilket fall som helst så tänkte jag nu fortsätta med mitt studerande. bilden är förresten från igår när jag shakade loss på dansgolvet med kwando från zimbabwe. visst är jag cool?
i alla fall. vintern närmar sig här i flekke. det är skönt, eftersom det innebär att man snart ska hem. förra året längtade jag hem bara för att. nu längtar jag hem för att jag saknar att leva ett normalt liv. jag saknar att kunna gå ärenden på stan, att luncha med vänner. att cykla till skolan. att gå och handla. att skratta åt folk och känna sig roligare/bättre/snyggare än folk (kom igen, ni gör det också).
det är dessa små saker som bara är så underbara man liksom glömmer av existerar här uppe i ingenstans. jag bor i en bubbla, bubbla, bubbla. det finns ca 250 människor här, varav 200 är studenter. vi bor 5 i varje rum, 40 i varje hus, inom en area på 50 x 200 m. behöver jag tillägga att det kan bli aningen frustrerande ibland? visserligen är det oftast helt underbart och något jag saknar när jag kommer hem, men precis innan lov märker man av hur mycket man saknar sin egen lilla privata sfär. den är nämligen icke-existerande här.
när jag ändå är inne på denna verbala diarré så kan jag ju förtälja om min efterlängtade parisresa som närmar sig med storsteg. om en inte alltför lång tid kommer jag att stå där på charles de gaulles flygplats och undra varför inte min mamma bestämde sig att flytta till paris när jag var liten. jag har ju aldrig varit i paris, men jag bara känner på mig att jag kommer att älska det. det kan ju bero på att jag gillar språket, modet, arkitekturen och allt annat i den staden. kan ju vara det.
jag saknar sverige. jag vet inte varför. egentligen gör jag väl inte det. men ändå. jag saknar lidköping. något som jag aldrig trodde jag skulle göra. fast jag antar att jag egentligen inte saknar det. inte på det sättet. det handlar mer om en saknad efter livet i sig självt, som jag nämnde tidigare, och jag antar att lidköping, eller kära lisschh, då blir objekt för denna längtan. på något skumt sätt. jag saknar stockholm med för den delen. apropå liksom.
nu märker jag att detta inlägg blev väldigt långt, men det var väldigt skönt att skriva av sig känner jag nu. pratade förresten med sofi förut, och hon förfärades över all julhandel. jag satt mest och var chockad över att cirkusen redan har satt igång. att det VARJE år i affärerna är fullt av knökande tanter med liiite för stora kundvagnar och liite för mycket gardinaktiga kläder på sig är något som fortfarande förvånar mig. att folk aldrig kan få nog av inredning. och då menar jag inte att inredning i sig självt är något dumt eller dåligt. tvärtom. det jag vänder mig emot är de där sakerna du köper till dina släktingar och bekanta som du VET att de varken behöver eller vill ha. förresten skulle inte du vilja ha dem heller. men du köper dem likaväl, dumma dumma konsument. det känns bara så ovärt att slänga ut pengar på något som folk bara kommenterar "men taaaaaaaaack" över ackompanjerat av en lite obekväm min samtidigt som de senare under kvällen i enrum diskuterar om hur de på smidigast möjliga sätt ska kunna stuffa in den i garderoben utan att det är för uppenbart. lite cyniska tankar där från mig. men jag tror stenhårt på att min teori stämmer.
i vilket fall som helst så tänkte jag nu fortsätta med mitt studerande. bilden är förresten från igår när jag shakade loss på dansgolvet med kwando från zimbabwe. visst är jag cool?
