"vi är på väg till isola."
Jag har länge lyssnat på Kent, eller ja, i alla fall i tre år. Senaste albumet kom som många av er kanske vet i höstas, och har blivit en succé. Det är inte så att jag inte gillar det, men på något sätt så känns det som att Kent aldrig kommer att kunna göra något så ytterst känslosamt, vemodigt och fullständigt underbart som Isola. Isola. Jag vet inte om det är något bara hos mig som skapar denna känsla för det, men jag gillar helheten, och då menar jag också omslagen på skivorna och singlarna.
Omslaget, en Boeing 737, stillastående på en flygplats, med en kvinna drömmande tittandes ut över flygfältet. En lyktstolpe, smått skönjbar i bakgrunden, för att inse storheten av de hela, infattat av allt det andra. Hela omslaget går i en klar gulaktig ton, vilket skapar både värme och kyla på samma gång, men mest av allt något odefinierbart däremellan. Jag kan inte beskriva det mer utförligt, men det är något med detta omslag som får mig att må så bra, en glimt av en svunnen tidsålder, ett tidsdokument. Definitivt.
Och angående min egen relation till Kents musik nu då? Jo, den finns kvar, om än inte lika stark. Tyvärr har de fått ett oförtjänt rykte, av att vara både emo, depressiva och en tillflyktsort för vilsna tonåringar, samtidigt som de lyckas med att vara ett ljudspår åt det hela svenska folket. På något konstigt sätt har de blivit något som alla kan ta till sig.
Jag minns min första konsert med dem, då jag förblindad av min iver att upptäcka deras musik älskade det jag hörde och såg. Det var en komplex värld, uppmålad och iscensatt av herr Berg. Turné 19 var definitivt något utöver det vanliga. Den senaste konserten, i Köpenhamn, nådde inte alls upp till mina förväntningar, eller hade jag ens några? Kanske var det något med intimiteten, den lilla arenan, något som sprack, en bubbla av en storhet som sakta minskades? Det har jag ingen aning om.
"Ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still" J. Berg
Kommentarer
Trackback
